Yran-arrangörer! Här har ni ett finfint tips på en bokning till sommarens artistprogram.
Peter Morén känner ni bäst som Peter, i Peter Bjorn & John. Morén släppte nyligen sitt första soloalbum på svenska: ”I Spåren av tåren.” Det låter som en hejdlöst trevlig hybrid mellan, säg, Beppe Wolgers, Pugh Rogefeldt, en ung Plura och Peter LeMarc. Den bästa låten på skivan är inte, som många recensenter sagt: den avskalade covern på Smokey Robinsons soulklassiker Oh, baby baby. Nej, bäst är ”Esther”, som är döpt efter Peter Moréns hund.
Just nu håller Vinterfestivalen på att lysa upp Östersund för fulla muggar. Vi i Club Corazon hjälper till att fira av den avslutande kvällen (lördagen den 13:e mars) på festivalen med the Dead, från Östersund och AC4 från Umeå. Det kommer att bli ett hejdundrandes drag!
Det är härligt att det finns ett blomstrande musikliv i Östersund hela året, något som vi har Yran att tacka mycket för! Tack. tack!
Ulises Infante ylar som en varg som fastnat med tassen i en rävsax mitt på fjället. Desperationen hörs i varje vokal, refrängen är alldeles drypt i förtvivlan. ”Lilla Shorty” handlar egentligen bara om en tjej som Stor (Ulises Infantes mer kända namn) inte vill ska hänga med fel killar för att hon är så fin. Det är en bagatellartad berättelse. Men Stor får det att låta som om det är på liv och död.
Han ingjuter en passion i sin musik som inte riktigt setts inom svensk hiphop tidigare. Stor står för en ny generation rappare som å ena sidan fortfarande ständigt hämtar influenser från trendsättande USA men också beblandar det med ett eget, genuint tilltal. De hämtar det inifrån i stället för utifrån och det är vad som gör dem så intressanta, så spännande. När han ger sig själv epitetet ”nya skolans ledare” är det inte bara tomt skryt stencilerat från valfri amerikansk rappare (à la Petter med flera under 2000-talets början) utan något man kan ta till sig och tro på. För det hörs så väl att han tror på det själv.
Stors eminenta mixtape Nya Skolans Ledare finns för gratis nedladdning här och för Spotify-lyssning här (med fem bonusspår, denna version går även att köpa på iTunes).
Två videor, dels en alternativ version av ”Lilla Shorty” tillsammans med Mando Diao (från ångestframkallande ambitiösa och absurt väluppdaterade bloggen PSL,) dels en särdeles imponerande, halvt sömndrucken freestyle:
När jag gick i skolan lyssnade jag inte på musik för att det intresserade mig. Utan för att lagsport intresserade mig ännu mindre. Hockeykillar blev ihop med fotbollstjejer, vi andra köpte våra första par converse och pratade om Kent.
En del saker förstår man från allra första början och andra tar lite längre tid. Kent tog lite längre tid för mig, det var först Vapen & Ammunition som fick mig att fatta. I tre veckor satt jag i ett Volvo-baksäte med småsystrar och tonårshumöret som sällskap, men så länge batterierna i min CD-freestyle höll fanns ingenting annat än Kent. Kent och autobahn. Bilsemester från ett iskallt IKEA-land.
När jag kom hem beställde jag allt som fanns med Kent på ginza och lyssnade tills öronen blödde. Ofta tillsammans med min bästis Fanny. Vi hakade ofta upp oss på Kent, på Blåjeans, Pojken med hålet i handen, Det blåser på månen och Frank. En gemensam kärlek av det sällsynt konstanta slaget, även i tråkig vuxenålder skickar vi små fraser till varandra när vi vet att den andra kanske behöver just det. En Kent-fras som ger hopp fastän orden bara bär vemod med sig.
Det var faktiskt inte så mycket vemod i den där lilla tonårskroppen heller, trots att jag försökte. En melodramatisk tonåring som stirrar ut genom en bilruta är kanske inte speciellt lätt att handskas med alla gånger, men inte tusan var det ångest som var problemet. Men, hade jag vetat att det 50 mil norr om min pyttelilla hockeyvärld fanns en kille som just fick sitt körkort och av alla skivor i hela världen valde att lyssna sönder precis samma skiva som jag, då skulle nog livet ha känts lite lättare. Hade jag vetat att vi en dag skulle bli kära och flytta ihop, då skulle jag ha varit den bästa tonåringen någonsin.
Om ni till äventyrs skulle befinna er i Sveriges huvudstad i kväll så har vi ett litet tips. Andreas Nordström har en bakgrund i älskade Östersundsbandet Lola Barbershop och spelar numer i briljanta poporkestern Autisterna. Vid sidan av trumslagarsysslorna i nämnda band har han också ett sidoprojekt tillsammans med sin hustru Natalie Del Carmen Nordström. Plussa på Mathias Engwall, Simon Linter och Niclas Sjöbeck så har du bandet St Andreas som i kväll gör en av sina första spelningar på legendariska dansplatset Nalen i Stockholm. Rekommenderas varmt.
Det var ett tag sen jag bloggade senast, så jag ser det här som en personlig kick-off inför vårens Yranbloggade. Jag har suttit uppe hela natten och skrivit kod så min skalle är fortfarande lite mosig i skallen och ögonen gör fortfarande lite ont. Hjärtat sitter emellertid på rätt plats, i Umeå skiner solen och dagens låt hittar ni här.
I kväll har Plura & Mauros Kök premiär, 22.00 på TV8. Jag förväntar mig stor, hjärtevärmade underhållning av högsta klass. Mat, musik och alkohol i mängder med de två ikonerna. Eldkvarnsångerens kök gästas under seriens gång av artistkollegor som spelar, pratar och äter. Vad mer kan man önska? Först ut är Håkan Hellström och Lena PH. Senare i serien kommer bland andra Yranaktuella Markus Krunegård och Lars Winnerbäck titta förbi. Årets bästa idé till TV-serie? Tveklöst, ja.
/Pontus
ps. Om någon uppfattade att rubriken var en parafras på seriealbumet Lisa & Sluggo Äter Mat är du nu offeciellt min själsfräde.
En förkyld Jessica säger Hej och välkomnar sig själv in i matchen.
Gläds åt att solen är på ingång med våren i ryggen. Men kan dock inte njuta av detta idag då en förkylning härjar. Tillbringar istället dagen med att hänga med Otis Redding och Chuck Klosterman. Nu åter till näsdukar…
